Looking Back - GWAR and me - Sweden Rock Festival 2011

2014-05-07 - 21:28:00

För ett tag sedan dog GWARs sångare Oderus Urungus
Det var inte ett band jag lyssnade på, men jag har ändå minnen anknytna till dem. 
Första året jag var på Sweden Rock Festival var även första gången (och sista) jag såg Oderus Urungus live, även då medverkade jag i större presskonferens. 
Jag ställde inga frågor utan försökte observera och lära mig (vilket gick väl sådär på GWAR presskonferensen som var en total katastrof).
När jag såg GWAR i sin fulla utrustning kan man lugnt säga att jag blev chockad. Det var ett högljutt band som såg ut som en grotesk blandning av Lordi och insekter, med ett stänk av utomjordingsporr.
Ja, det är nog en sådan formel man använde sig av när man skapade den visuella idén för bandet. Insekter och utomjordningsporr.
Det var enorma kostymer med enorma genitalier som staplade in på presskonferensen. 
Det komiska i det hela var att de försökte manipulera frågor så de skulle handla om deras musik, bandet ville ha mer seriösa frågor. Men det är svårt att ta dem seriöst, tro mig.
Presskonferensen var i alla fall ett stort flopp (dock tycker jag att de skötte det relativt bra ändå, ingen av de blev synligt förbannad över den totala ignoransen som rådde på journalisternas sida) och var slut mycket tidigare än väntat.
När GWAR började röra sig mot sin släpkärra (ja, jag är seriös...),som de transporterades i som cirkusdjur, vände sig den tjockaste av dem till mig, log och vinkade.
Ja, vad gör man? Jag vinkade självklart tillbaka.
"You're cute" sa Beefcake the Mighty och flinade.
Det kan ha varit den konstigares situationen att få komplimang på. Han visste ju hur han såg ut, jag visste hur han såg ut. Ja, vi båda var medvetna om det komiska i det hela.
"Thank you, you too." Svarade jag och blinkade till honom.
Han flinade som en liten tjej och höll sig för munnen (lite i "oh, my"-stilen) och gick upp på släppkärran.
Där går han, grotesk, utspexad till max, ful och rolig. På en stor presskonferens. Och så småflörtar han med mig på skämt.
Lång ifrån en drömprins på en vit häst, men ett lite roligt minne för livet.
Och så åkte han iväg, i en rullande bur, likt en gris som färdas till slakthuset.
 
För någon dag sedan såg jag faktiskt att den lilla incidenten fångades på film, haha. Börja kolla vid 10:35... ungefär där får han syn på mig. Jag är det stora (fantastiska) huvudet i vägen för kameran. Svårt att missa ;)
Synd bara att hans svar på min komplimang inte kom med :(

About me / 4 kommentarer - direktlänk


Sonisphere i Sverige

2010-08-10 - 19:45:16

Slayer
Tyvärr hann jag inte se dem spela de två första låtarna, men jag måste erkänna att jag blev imponerad av det jag fick uppleva. De här killarna var verkligen grymma! Även fast det inte är musik jag lyssnar på hemma så var de otroligt duktiga live. Jag önskar bara att jag stod med i massan så jag kunde hoppa till musiken… Istället för att stå i leran och försöka förstå mig på uppdelningen av festivalområdet.



Iggy Pop
Att vara 63 år gammal och hålla på så som han gör… det är inte helt normalt måste jag säga!
Iggy sket i regnet, kastade av sig skinnvästen, hoppade in i dyket och krälade i regnet. Vem bryr sig att det ösar ner regn? Ja, inte han i alla fall!
Han var igång hela tiden, man såg att han fortfarande brinner för det. Riktigt kul!
Dessutom bjöd han upp några från publiken på scenen och ställde t.o.m. upp på en bild med en överlycklig kille.
Nu förstår jag varför han kallas för punkens gudfader. Inte illa Iggy!



Alice Cooper
Det var faktiskt en besvikelse. Visst, showen är där, sminkningen och kläderna… Men var är glödet?
Det verkar som Alice kör samma rutin om och om igen utan att leva in sig eller tänka efter. Det känns som om han gömmer sig bakom allting.
Visst, han är gammal och jag förstår det. Men kolla bara på Iggy! Han är inte ung han heller (ett år äldre än Alice om man ska vara noggrann), ändå kör han hårt på sin grej och ser till att visa sin kärlek.
Cooper ska ju vara den fasade skräckrockaren! Istället känns han (och ser ut) som en gammal, utpumpad ballong som någon glömt bort på efterfesten.
Riktigt tråkigt för att många av mina kära favoriter (bl.a. Marilyn Manson och Rammstein) har nämnt honom som en inspirationskälla så jag såg verkligen fram mot att se honom live. Och även fast mina förväntningar inte var så stora så blev jag besviken… Vilket säger rätt mycket, eller hur?




Mötley Crüe
Det var bandet jag väntade på och ville se. Levande legender, i mina ögon.
Riktigt glada och pigga (förutom Mick Mars som lider av en svår bensjukdom) och shit va friska de ser ut! Jag hade förväntat mig gamla, skrynkliga och trötta män… jag blev positivt överraskad!
De alla såg riktigt bra ut för deras ålder (speciellt Nikki som jag har dreglat över lite då och då… Kat Von D måste vara en riktigt lycklig kvinna!) och gjorde en bra spelning.
Det enda jag inte förstod mig på var de små fyrverkerierna de hade… Det var kanske coolt med sådana småtterier på 80-talet men för mig som sett Rammsteins pyroteknik några gånger känns det bara lite småtöntigt.
Måste även säga att publiken var sjukt dålig på att jubla och applådera när Mick körde sina fina solon. Fy på er som inte uppskattade de!
Men förutom det har jag ingenting att klaga på! Jag skrek/hoppade/sjöng till alla låtar.
Jag var nog den enda som inte ramlade i leran och som höll energin uppe hela spelningen där framme, haha.




Iron Maiden
Magiska låtar. Helt ärligt.
Jag förstår att många fans blev lite besvikna eftersom de inte spelade alla favoriter, men de har ju faktiskt sagt att de vill gå vidare och visa nytt material. Vilket är smart av dem, om ni frågar mig.
Är man en sammanbiten fan så har man koll på deras nya material, inte bara gamla godingar. Åkte man dit bara för att höra låtar som dem blivit kända för… ja, då blev man väl besviken.
Jag kan säga att om det är något band som kan komma snyggt undan med en setlist med väldigt få gamla låtar, ja då är det nog Iron Maiden.
Jag stod och njöt till deras gitarrspel, texter och Bruces röst.
Eddie var så klart med och skulle ”spela gitarr”. Jag har aldrig riktigt fattat grejen med den där dockan på scenen.
Kändes lite småtöntigt, så som Mötleys små fyrverkerier…






Bilder är lånade från
Sonisphere-Sweden facebook sida.

Sonisphere UK/SWE 2010 / 3 kommentarer - direktlänk


KATASTROFVÄDER

2010-08-08 - 19:14:34

Min kamera är död.
Min mobil är död.
Mina fötter är fulla med blåmärken och infekterade brännmärken.
INGEN, jag upprepar INGEN, förstår hur jävla äckligt väder det var igår.
Det spelade ingen roll att jag jade skinnjacka, regnjacka och väska. ALLTING dränktes av regnet.
Festivalområdet förvandlades från fin gräsmatta till lera-upp-till-knäna på typ två timmar.
Jag var dygnblöt, då menar jag att INTE EN ENDA DEL AV MIG var torr. Inte ens underkläderna var torra.
Min skinnjacka kommer torka i tusen år, mina uppsvullna fötter kommer inte kunna bära mig så långt de kommande dagarna.
Om ni någonsin varit i något asiatisk land då regnperioden började (då det spöregnar på kvällarna/nätterna) tänk er det gånger tio. Plus att regnet inte är varmt utan lika kallt som vinden som blåste.
Folk gav upp och gick hem redan innan Mötley Crüe och Iron Maiden spelade. Jag kunde väl också gjort det, tänker ni.
Men nej, om jag redan hade förlorat allt kunde jag lika gärna stanna och se de grymma banden, eller hur?
Jag stod riktigt jävla nära på Mötley Crüe, hoppade och sjöng med som en galning. Jag pekade på Nikki Sixx, han pekade tillbaka (ja, jag vet att han pekade på mig för att jag var den enda som hoppade under den låten, sjöng med och pekade på honom) och slänge kyssar till Vince Neil och vet ni vad? Han slänge en kyss tillbaka.
Sedan fick jag se grymma Iron Maiden. De är verkligen grymma. Inget snack om det.

Aja, mina vänner, mamma och alla ni som vill få tag på mig: Antingen mailar ni mig, skriver i bloggen, på msn eller facebook. Mobilen stänger och startar av sig själv, jag kan inte använda alla knappar heller.
Kameran är helt död.... Jag vill inte ens tänka på det. Det är mitt liv, kameran alltså.
Om någon idiot kommer skratta eller ens våga skriva "haha" på msn när det gäller det här kommer jag personligen bita huvudet av honom/henne.
Nej, nu ska jag dricka flera liter te och gråta över mina saker.

Sonisphere UK/SWE 2010 / 5 kommentarer - direktlänk


Nu drar jag! Sonisphere i Stockholm här kommer jag!

2010-08-06 - 17:14:14



Ikväll ska vi se Crashdïet spela på den såkallade "pre-party", kanske utgång också?
Imorgon blir det Sonisphere och gud vad jag längtar! Mötley Crüe och Iron Maiden är de band jag ser mest fram mot!
Trodde Sonisphere i Knebworth skulle vara min sista festival i år, men nej, nu kör vi igen! Haha ;)
Sex festivaler på en sommar är inte helt fel, eller hur?
Jag tror inte jag kommer hinna blogga någonting förrän på söndag, så vi hörs då!

Sonisphere UK/SWE 2010 / 1 kommentarer - direktlänk


Sonisphere i Knebworth

2010-08-05 - 13:32:19

Lördag – Sonisphere:
SHIT, säger jag bara. Det var riktigt svårt att slita sig från sängen! De var sköna, men det är inte därför. Vi fick sova bara 4 timmar om jag minns rätt vilket känns inte fint helt enkelt!
Vissa brukar ju drömma om mat dagen efter, jag är inte en av dem! Speciellt inte när frukosten är rostade mackor med ost och skinka som smakar… ingenting. Yoghurt med rumstemperatur och juice som smakar som vatten med socker.
Efter drömfrukosten (haha…) fixade vi oss och gick till tågstationen, resan kan vara en av de tystaste jag gjort. Dem som känner mig vet att jag pratar konstant. Seriöst, försök att få tyst på mig, det går inte!  Men jag var så trött att jag föll helt i mina egna tankar.
Efter vi hade kommit fram tog vi bussen till Sonisphere i Knebworth. Tyvärr fick vi bara biljetter, inga band… buhu! Området var ENORMT! Allting var ordnat i en stor park som var avstängd för den helgen. Jag tog några bilder på campingområdet, men bilderna ger verkligen inte det rättvisa. Man såg inte slutet på tältarna! Jag är glad att vi INTE campade!
Efter en låååång promenad från huvudentrén till stora scenen ställde vi oss på vänstra sidan och jag ställde in mig på att där skulle jag stå under de närmaste 12 timmar.
Rosanna var inte lika tuff som mig (Yeah, jag känner mig så jäkla tuff när jag skriver det här!! Haha) så hon gick bort under några spelningar.



Jag är som sagt den sociala typen så jag stod där och skaffade nya kompisar, inga problem!
Jag såg Family Force 5 först och jag kan säga att killarna hade riktigt skön energi på scenen! MEN det är kanske inte den genren som uppskattas på festivaler som Sonisphere… det fanns ett par idioter som buade, skrek åt dem och en kastade t.o.m. en pepsi-flaska på scenen. Och den var inte tom…
Idioter finns överallt!
Jag tycker att man ska visa respekt, gillar du inte bandet behöver du inte applådera men du kan ta mig fan hålla käften och inte förstöra för andra som faktiskt vill se dem! Bara för att du tycker att de suger betyder inte att alla andra gör det, egoistiska fan! Det är ALDRIG okej att bua på en spelning. Det är ALDRIG okej att kasta saker på bandet.
Okej, jag ska inte gå in för hårt på det här…





Lacuna Coil och Anthrax är två band som jag inte riktigt lyssnar på, men dem var bra. Kändes kanske lite jobbigt att man knappt kunde sjunga med i låtarna. Det känns alltid som om sångaren stirrar ut en då, som om han ser dig och bara dig. Och tänker ”vad fan gör du på första rad om du inte ens kan våra låtar?”. Men… det är kanske bara jag som tänker så, haha!







Papa Roach var GRYMMA! Jag bryr mig inte vad folk säger om deras musik, jag älskade det! 
Det bästa av allt var nog ändå ögonkontakten jag hade med sångaren, sedan när han hoppade ner till publiken och sjöng rakt i ögonen på mig (det var seriöst 10cm avstånd mellan våra ansikten) så GLÖMMER jag texten och sjunger på ”låtsas” engelska för att jag blir så chockad. Lagom pinsamt?! JA, TACK!





Good Charlotte kändes så diviga! Några låtar var sköna, men i det stora hela tycker jag att de blev ägda av Papa Roach, riktigt hårt! De hade inte den där energin man vill se på scenen...





Placebo är ju så jäkla speciella, jag var lite orolig hur de skulle vara live. Det kan ju vara ganska svårt att göra sådan musik live och inte sabba det. Men de lyckades riktigt bra! Sångaren är så otroligt charmig och fin på något sätt… Han var säkert dunderhög hela spelningen men det är ju en helt annan sak, haha. Åh, många minnen väcktes till liv när mina gamla favoriter spelades!





Och så Rammstein, mina kära killar… Det syntes att det var sista europaspelningen. De tog i och gav allt de hade, Till (sångaren) var riktigt inne i sin roll. Vilket var roligt att se! Synd bara att spelningen var kortare än vad de andra var. Men de hade mycket mer pyroteknik den här gången!
Jag fick stå mellan scenen och publiken (dyket heter det väl?) så det var extra roligt, att stå så nära och slippa trängas med alla människor!





Tog bild direkt efter Till hade "sprutat ner" hela publiken med skum och papperbitar, haha...

Efter spelningen blev det efterfest och det var så kul att träffa alla igen! Riktigt roligt och lite ledsamt, med tanke på att det kommer ta ett tag tills jag ser dem igen.
Jag kan ju säga att de flesta banden stannade efter spelningarna och efterfestade (bl.a. Mötley Crüe) så backstage/vip var igång nästan hela natten!
Det blev faktiskt nykter kväll för mig, jag kände inte för att dricka helt enkelt…

Shit, inlägget blev ganska lång va? Haha... och jag har inte ens tagit med hälften av vad som hade hänt!
Hoppas ni orkade läsa!
Skriver om söndagen och måndagen i London lite senare :)

Sonisphere UK/SWE 2010 / 12 kommentarer - direktlänk