SPRING IS COMING

2016-01-26 - 16:31:49

Vinter är en trist tid med mörker och kyla. Förkroppsligat elände. Jag har en komplex relation till den årstiden, förmodligen för att jag har en viss talang till att omfamna elände och göra det till mitt eget, låta den växa och ta över. Istället för att försöka låtsas som att den inte existerar tar jag vara på dess existens och låter den svämma mig över med sina starka vågor. Jag har alltid tyckt att inte uttrycka sina känslor är ett fegt försök till att inte känna dem. Och det är inte länge man kan låta bli att känna, för att känslor är som våra skuggor. De sitter fast med vår kropp, de hinner alltid ikapp oss. Utan dem är vi inte människor utan ting. Och vem vill vara lika levande som en själlös sak? Då kan man lika gärna vara död.
Vissa känslor kan tyckas vara skamliga, andra obetydliga men de är alla lika verkliga för det och det är de som gör oss lika mänskliga som alla andra. Man kan inte känna sig oerhört glad utan att kunna känna sig oerhört sorgsen. Jag omfamnar oftast starkt både de jobbiga och sköna känslorna, jag mjölkar de tills de bleknar bort. Ibland gör jag det så snabbt att det enda som följer är tomhet för att jaget hinner inte producera fram nya känslor på så kort varsel. Ibland sitter jag och gottar mig i dem i långa perioder, på ont och gott. Håller fast i de underbara känslor som får mig att känna mig så optimistisk och upplyst, eller i de känslor som får mig att känna mig meningslös och liten.
Vilka känslor det än är så får de mig alltid att känna mig levande, även om vissa av dem får mig även att vilja dö. Varför? För att man inte kan leva till fullo om man inte låter sig själv känna till fullo. Hur orkar jag ta mig genom mörkret? Enkelt. Jag låter den vara med en stund, känner och utforskar. För att sedan släppa den och öppna armar för att ta emot ljuset. För att uppleva den sköna våren måste vi överleva den eländiga vintern och jag känner att min vår redan har påbörjat. 

About me / 1 kommentarer - direktlänk


10 RANDOM BUT SERIOUS FACTS ABOUT ME

2015-08-25 - 12:32:29

1. Jag önskar att jag kunde leva på att göra kreativa saker och jobba med kreativa människor.

2. Jag står närmare mina två kusiner än mina två halvsyskon (den ena har jag träffat bara en gång) som bor i Polen.

3. Jag tycker inte att man kan säga att man haft ett förhållande med någon om det inte har varat längre än ett halvt år.

4. Jag tror på att man ska ge mycket av sig själv till andra så länge de gör detsamma för dig. Gör de inte det så tröttnar jag och släpper dem.

5. Jag respekterar mina vänners prioriteringar och val i livet och förväntar mig att de ska göra detsamma för mig.

6. Jag blir arg när människor skämtar om saker man aldrig bör driva om som t.ex. våldtäkt.

7. Jag hatar killar som tror de kan träffa mig samtidigt som de raggar på andra. Bitch, jag är allt du behöver om du inte ser det: fuck off. Kvalitet går alltid före kvantitet!

8. Jag tycker om att lära mig nya saker, studier triggar dock alltid igång prestationsångest hos mig.

9. Jag önskar att jag kunde leva i en värld som inte är styrd av pengar.

10. Jag känner inte att jag har ett ”hem” utan finner mig hemma på ställen jag stannar på en längre tid (t.ex. en månad).  Jag tycker att det är människor som gör att man känner sig hemma, inte platser. 

About me / 2 kommentarer - direktlänk


Det här med sexuell läggning och alla undergrupper

2015-08-19 - 12:43:00

Det är extremt förvirrande med alla sexuella läggningar och undergrupper nuförtiden. Nu är du inte längre extremt petig utan grace, du är inte längre en romantiker som väntar på den rätta utan demiromantisk. Jag försöker hinna med att läsa på om alla labels för att vara påläst, det är ju det lilla man kan göra när man anser sig själv vara liberal. Någonstans känns det dock som att det går lite för långt. Det räcker inte längre att veta om man tänder på män, kvinnor, föremål, två av de tre eller alla tre utan nu måste man även veta hur ofta man känner sig tänd på det/dem och av vilka anledningar. DÅ och bara DÅ kan du veta exakt vad du har för läggning.

Fast hur vet man egentligen om den sexuella läggningen vi identifierar oss med stämmer? Människan har ju faktiskt vissa perioder i livet då vi känner större sexualdrift och andra perioder då vi kanske känner oss mindre sugna. Hur vet man om det beror på ens läggning eller om det är t.ex. vår psykiska hälsa som påverkar driften? Hur länge måste man känna så som man gör för att veta säkert att det är definitivt ens läggning? Och hur seriöst mottagen blir man av andra om man beskriver sin könsdrift på ett sätt vid ett tillfälle i livet för att sedan ändra sig och byta till ett annat vid ett annat tillfälle? För att det finns sådana människor också, tro mig, jag känner några som har ändrat sin uppfattning om sin läggning!

Jag förstår att man utökar alla de olika grupper som ska beskriva människans läggning med undergrupper för att fler människor känner inte att de riktigt passar in i en viss grupp. Men skapar man inte bara mer förtryck och förvirring av det? Jag har tidigare skrivit om människans behov av att sätta etikett på allt för att man är rädd för det okända. Det skapar bara förvirring och klyftor mellan människor.  Så är det rätta svaret på det fler grupper? Eller borde vi kanske nöja oss med några få större (om vi ens behöver sådana... åh min perfekta fantasivärld, utan alla etiketter och fack, när kommer du bli verklighet?)? Och visst, vissa människor kanske äntligen känner att de har hittat hem i någon undergrupp, men jag känner bara att jag är mer förvirrad än någonsin. För något år sedan var jag säker på vad jag var, nu börjar jag undra om jag passar in i någon grupp överhuvudtaget eller om jag kanske ingår i fler undergrupper… Eller kanske är det så att jag behöver en till undergrupp för att jag verkligen ska känna att jag tillhör något? Ni hör ju hur löjligt det låter? Varför kan vi inte bara låta människor vara det de är utan att behöva lägga in dem i ett fack? När ska människan lära sig att vi inte behöver identifiera allt? Very soon I hope!

bilden är tagen från tumblr

About me / 3 kommentarer - direktlänk


Två frågor ni aldrig bör ställa till mig

2015-08-09 - 22:32:59

När man lär känna någon är det självklart att man ställer personliga frågor, vare sig man är intresserad av vänskap eller mer. Inget konstigt med det. Däremot tycker jag att det är konstigt vilka frågor människor väljer att ställa. För att om vi verkligen tänker efter så säger de vanligaste frågor INGENTING om personen vi frågar ut.

 

Fråga mig aldrig om min ålder eller om mitt boende. Varför? För att ärligt talat så säger inte de saker någonting om mig, det gör dem sällan om någon. Varför är det så viktigt att veta om den nya personen du precis lärt känna är yngre eller äldre än dig? Varför måste du veta om de bor i en lägenhet eller hus och hur stort det är eller var det ligger? Vad kommer det berätta för dig om personen ifråga? Ingenting, nada, nothing.

 

Istället borde människor fråga om ens fritidsaktiviteter, hobbyn, drömresmål, drömmar och visioner och dylikt som gör en person till det den är. Vill man vara ännu mer personlig kan man fråga om personens inställning till livet, om hur de minns sin barndom och tonår, hur de ser på religion och annat. Det finns så mycket som säger tusen gånger mer om en person än dess ålder och boende. Så snälla rara framtida vänner; fråga mig aldrig hur gammal jag är och var jag bor innan du hunnit fråga mig om mina drömmar och mål. 

Bikiniselfie är obligatoriskt i den här värmen (vi har 35 grader i skuggan här på dagen och 29 på natten!)

About me / 1 kommentarer - direktlänk


Let people stare, why the f**k should I care?

2015-08-03 - 15:13:00

Människor stirrar. Om jag är sminkad, osminkad, uppklädd, ofixad, ensam, med någon… Ja, ni fattar. När jag var yngre brukade jag faktiskt undra varför de stirrar, om det inte var självklart (seriöst, män som tror de är diskreta när de spanar in en… We see you!!). Nuförtiden känner jag verkligen att jag kunde inte bry mig mindre. Vad man än gör, hur man än väljer att se ut så kommer det alltid finnas någon som kommer stirra på dig.

 

När man spenderar sina tonår i en mindre stad är det nästan förbjudet att sticka ut. För att ”vem tror du att du är liksom?”. Det sköna med Stockholm är att människor bryr sig väldigt lite om hur andra ser ut, främst för att de är så självupptagna att de bryr sig mer om hur de ser ut än om deras omgivning. Det är lite tragikomiskt om ni frågar mig, men funkar fint för mig. Förut när jag kom tillbaka från sthlm till k-holm såg jag till att tona ner mina kläder för att slippa blickarna. Nuförtiden känner jag verkligen who gives a fuck? Vill de stirra; varsågod. Varför skulle jag kompromissa mina klädval för andra? Självklart vill jag ha lite chillkläder ibland och då har jag det, men vill jag dra på mig min röda fuskpäls eller skinnjacka med guld- och silvernitar och dra på en hatt till det, cateye och röda eller lila läppar… Ja, då gör jag det.

 

Det viktiga är att JAG trivs. Om någon tycker att det är fult, slampigt, fördjävligt, snyggt eller jagvetintevad låt dem. Det är deras rätt. Men deras rätt till åsikt förminskar inte min rätt till att klä mig som jag vill, till att vara den jag vill vara och visa det genom smink, kläder och annat om jag så vill.

 

 Och en selfie på det. Bara för att! Haha, puss!

About me / 3 kommentarer - direktlänk


I'm writing. A lot. I promise!

2015-07-15 - 14:55:07

Jag skriver, jag gör faktiskt det. Trust me! Även fast det inte riktigt är på bloggen. Jag har njutit av dagarna här; solen, umgänget med mina kusiner och alla bär vi köper varje dag (hallon är mitt livskärlek!). Men jag har även skrivit om Bråvalla festival och ni kan läsa om det t.ex. här om ni vill: DAG 1, DAG 2, DAG 3. Jag tror egentligen att dag två och dag tre är roligast att läsa om jag ska vara ärlig!

Annars har jag skrivit rätt mycket på min dagbok och om olika människor, deras inställning till saker, känslor och upplevelser. Jag frågade ut mina två kusiner rätt grundligt om olika saker som t.ex. deras bästa egenskaper (båda två kunde inte komma på något... typiskt va?), sämsta egenskaper, inställning till vänskap, lägner, familj, arbete och annat. Jag tycker att det är intressant. Genom att lära mig om hur andra fungerar, lär jag mig en hel del om mig själv också.
 
Bloggen har varit rätt död för att jag har inte orkat släpa med mig kameran till stranden och mobilbilder är kanske inte så jätteroligt att se... Eller?

Oftast är det varmt och soligt här, men precis innan åskvädret blir det något av en storm och då jävlar går det fort på brädan! Bilden ovan tog jag när det blåste så hårt att jag inte klarade av att stå upp med segeln... jag fick låta mina kusiner ha roligt istället. Visst är det kul att det blåser när man vindsurfar, men man vill ju kunna hålla kvar bommen/seglet i händerna, haha! 

About me / 1 kommentarer - direktlänk


HIGH VOLTAGE

2015-06-30 - 16:40:55

Jag är min egen största kritiker. Jag kan analysera sönder saker jag gjort, skrivit och sagt. Jag kan gå in allra minsta detaljer av mitt utseende och må dåligt över det jag inte gillar. Därför är allt jag gör, som jag bryr mig om, alltid laddat med prestationsångest. Jag har t.ex. kollat på intervjuer jag gjort och känner "Fan hur ser jag ut egentligen?!" och läst det jag skrivit och tänkt "Hur tänkte jag där när jag ställde den frågan?". Men jag tycker att man ska utsätta sig för sådant, för att till slut vänjer man sig. Jag blev van vid att höra min röst när jag lyssnade på intervjuer och orkar inte bry mig längre om hur jag låter. Jag hoppas att detsamma kommer gälla mitt utseende ju mer jag ser mig själv på video. Jag har vinkel jag HATAR och det är oftast den jag hamnar i när jag gör intervjuer. Det gäller nog att lära sig gilla läget. Vad gäller den intellektuella delen så tror jag inte att prestationsångesten försvinner, någonsin. Gör det så har man ju blivit extremt lat och bekväm. Man måste ändå känna att man ska göra sitt bästa och utvecklas!

Jag är dock även mitt egna fan ibland också. När prestationsångesten släpper kan jag känna "Vafan, det här gjorde jag ändå bra!". Så känner jag t.ex. med Bastille intervjun från förra året. Först tog jag åt mig (inte extremt mycket dock, om jag ska vara ärlig) av dåliga kommentarerna av randoms på YouTube och mina egna tankar (de sved betydligt mer!) kring saker jag kunde gjort bättre, men sedan insåg jag att om en intervju har nästan 20 tusen visningar så kan den inte vara så dålig. Jag tror bara att jag får försöka vara lite mer avspänd, men det kommer nog med tiden. Då lär mer av min personlighet komma fram också! 

About me / 2 kommentarer - direktlänk


"STUGAN"

2015-06-18 - 11:57:00

Jag har skrivit om "stugan" både i år och förra året. Nu kände jag att det var kanske dags att visa er vad jag pratar om. Det är verkligen ett fridfullt ställe med grannar som knappt syns till, fåglar som kvittrar, måsar som frökar sig på "måsön", kor som muar och ankor som är skeptiska mot människor. Någon katt ser man också ibland och alla som åker förbi i en bil (vilket sällan händer) vinkar alltid till alla i grannskapet.

De är ett skönt ställe att slappna av på, om man känner att man kan tillåta sig själv det. Ibland känner jag tyvärr inte det, då blir jag bara mer stressad av bristen på internet (Tele2 E är det bästa jag får till där ute....) och känslan att jag är utestängd från omvärlden. Utan körkort kan man inte ta sig någonstans därifrån. Om man däremot känner att man kan unna sig själv några slappa daga utan några måsten så är det ett perfekt ställe att vara på. Man kan sola, bada, lyssna på fåglarna, lukta på blommor och gå till grannen för att köpa färska jordgubbar. 
 

About me / 2 kommentarer - direktlänk


FLOWER POWER

2015-06-17 - 19:36:00

Det finns några saker som jag alltid kan använda mig av för att varva ner. De tre vanligaste metoderna för mig är att antingen gå på promenad och stirra rakt ut på molnen (ja, människor som möter mig brukar nog undra vad det är jag stirrar på, haha), gå ner på detaljnivå på någonting vackert som en målning eller växter (helst väldoftade blommor!) och sist men inte minst att stänga in mig i musikens värld. Sedan kan man ju alltid kombinera det sista med de två första också!
 
När jag var ute i sommarstugan i helgen behövde jag verkligen koppla av så på söndagen gick jag ner på detaljnivå och kollade på olika blommor, luktade på dem och såg på när humlor flög från blomma till blomma. Jag inser att det kan låta lite smått töntigt men jag lovar att det funkar! 
 

About me / 3 kommentarer - direktlänk


BOYS BOYS BOYS

2015-06-06 - 14:13:06

För någon dag sedan tänkte jag på en kille som visade sitt intresse till mig. Jag gav inte någon sådan respons tillbaka. Det var en kille som verkade vara gullig, var lite blyg och charmig men rolig. Och ja, han såg bra ut. Det var inte han som det var fel på, jag kände bara att situationen inte var gynnsam för att flörta. Det är nästan ett år sedan det hände och jag ångrar fortfarande att jag inte gav det här en chans. Alltså en chans som i att visa att jag kanske också kunde varit intresserad.

 

Det är då jag kom fram till att jag inte ångrar chansen jag gav till fel killar, jag ångrar att jag inte gav chans till killar som jag kanske kände att ”det kunde varit något där”. Alla brudar (eller de flesta) träffar fel killar någon gång i livet och visst är det tråkigt och kanske till och med jobbigt ett tag efteråt men man släpper det och går vidare. Man vet att man är värd mer. Men de man vet kunde varit värda att lägga ner lite tid på är svåra att släppa. Man hamnar lätt i en ”tänkt om”-tankebana.

 

Det värsta som finns är när man inte vet vad man har missat, men när man misstänker att det man har missat kunde varit riktigt bra. Hellre ge chans till fler och inse att de har varit fel för en, än begränsa sig och alltid undra hur det kunde ha varit.  De första är så mycket enklare att komma över än de andra! 

 

 

About me / 1 kommentarer - direktlänk


Tidigare inlägg